VM medel och Stafett

Långdistansen var en av de häftigaste idrottsupplevelserna jag har varit med om men just nu känns den dagen så långt borta. Det har hänt så mycket sedan dess och just nu är det mest känslorna och tankarna från medeldistansen och stafetten som snurrar runt i mitt huvud. Så jag börjar med att bjuda på mina upplevelser från de loppen och först ut var medeln.

Start –> K8
Min känsla är att jag öppnar lugnt och kontrollerat. Jag vill ha krafter kvar till avslutningen av loppet och jag lyckas hålla mig helt i min bubbla och har 100% fokus på orienteringen.

K8 –> K12
Det är här mitt lopp går från en bra känsla till något helt annat. Det börjar med att mina vader börjar strejka lite (jag fick problem med dem efter O-ringen och underlaget på långdistansen var inte det bästa för dem). Sen kommer jag ikapp Hausken och eftersom jag har svårt att ha fullt fokus på orienteringen när jag ligger bakom vill jag om så fort som möjligt. Hon håller ganska hög fart och vill inte riktigt släppa förbi mig vilket gör att jag springer lite småryckigt för att försöka ta mig förbi henne men samtidigt inte tappa orienteringen helt. Men jag lägger inte tillräckligt med fokus på orienteringen utan gör ett ganska stort misstag. Det är lätt att göra en liten rusch precis efter ett misstag vilket jag också gör. Den här lilla ruschen plus mitt lite ojämna tempo när jag kommer ihop med Hausken knäcker mig, mjölksyran slår till ordentligt och jag har ingen chans att göra mig av med den igen.

K12 –> K19
Resten av loppet är en fight mot mjölksyran och att försöka hålla fokus på rätt saker trots att jag inte längre är ensam i skogen. När jag kommer till varvningen hör jag att det är en kamp om sekunder om guldet. Jag vet att min bästa chans är att springa så kort väg och optimera orienteringen så mycket som möjligt. På något vis lyckas jag då när det gäller som mest, hitta tillbaka till min egna bubbla med fullt fokus på orienteringen.

K19 –> Mål
När jag kommer ut på golfbanan och ser sista kontrollen är det bara att slå av hjärnan och springa för allt jag är värd, jag har gjort det förut och vet att kroppen kan klara det här. Den lilla backen upp till sista är ren plåga men sen gör överlevnadsinstinkten och adrenalinet sitt och sista delen av upploppet känner jag inte längre något utan all hjärnkapacitet går till att få benen att fortsätta springa. Jag har ingen aning om vem det är jag fightas mot men kroppen tror att det är på liv eller död. Är jag bara först över den där mållinjen så kommer jag att överleva. Hade upploppet varit 10 meter till, visst då hade jag klarat det men det finns ingen möjlighet att jag ska kunna ta mig längre än över mållinjen. För när jag väl tagit mig i mål slår smärtan till med all kraft igen och jag får betala för de smärtfria sekunderna jag fick innan målgång. Men när man bara behöver ligga ner och inte röra sig så är smärtan betydligt mer hanterbar. Jag uppfattar något om 5 sekunder men jag lyckas inte riktigt koppla om jag är före eller efter, det tar ett par minuter innan jag inser att jag faktiskt har vunnit!

Jag var väldigt nöjd och lycklig över guldet och tur var det för egentligen mådde jag ganska dåligt hela kvällen och natten då kroppen lär ha fått någon form av mjölksyrachock. Återhämtningen blev inte den bästa och jag kände mig inte helt med i matchen när jag tillslut tvingade mig upp ur sängen på stafettdagen. På uppvärmningen kände jag mig ganska dum som inte hade gett vår superreserv Sara chansen i stället men jag ville så otroligt gärna göra det här tillsammans med det här laget.

När jag springer upp mot startpunkten är känslan i benen på ungefär samma nivå som när jag sprang på varvningen dagen innan och så fort jag försöker trycka på lite så kommer illamåendet. Jag vet att det här kommer att bli en tuff dag men det sista jag vill är att förstöra våra chanser när jag har så grymma lagkompisar. Jag är Lina evigt tacksam för de värdefulla sekunderna hon gav mig mot de andra och jag känner mig så otroligt trygg med att ha Karro på sista. Jag vet att jag behöver inte avgöra den här stafetten, min uppgift är att ge Karro chansen att visa hur grym hon är och då räcker det med att jag är med in i tät och inte tar några onödiga risker. Så här i efterhand var nog illamåendet bara bra för det gjorde att jag höll mig från att pressa mig med ännu mer syra och känslan i benen blev inte så mycket värre, så jag kunde hålla ihop loppet på ett bra sätt. Jag springer bra orienteringstekniskt vilket gör att det tar längre tid än jag väntat mig innan någon löpare kommer ikapp. När Simona väl kommer så har hon betydligt högre fart än mig och jag vet att det är otroligt viktigt att jag är med henne in till växeln. Jag får slita ordentligt när vi kommer ut på en väg men när vi springer in i skogen igen lyckas jag optimera orienteringen lite bättre än vad hon gör och det blir inte så många meter jag är efter. Trots en sliten kropp så har jag en ganska go känsla när jag kommer in på upploppet eftersom jag vet att jag skickar ut Karro i ett perfekt utgångsläge.

Efter målgång mår jag ganska dåligt och det är inte fören jag träffar på Lina som jag faktiskt inser och blir påmind om att Karro ju är ute på sista sträckan och fightas om guldet. Då kommer genast energin tillbaka och även om det var en nervös väntan så hade jag 100% förtroende för Karro och visste att vi gör det här tillsammans och att hon förhoppningsvis känner det där ute i skogen också.

Att stå där bakom mållinjen och se Karros monsterspurt och studsa upp och ner av glädje tillsammans med Lina för att slutligen ta emot Karro när hon kastar sig över mållinjen, den känslan går inte riktigt att beskriva. Men att få fira tillsammans med de här tjejerna är så mycket häftigare än när man står ensam överst på pallen.