10-mila

De senaste veckorna har jag ganska ofta fått frågan om jag är nöjd med säsongsinledningen. Allt som oftast har jag förvirrat stirrat tillbaka utan något bra svar att ge. Att ha två säsonger och tävlingar i stort sätt varje helg året om gör att jag måste ha vissa prioriteringar om jag ska hinna träna också. Jag gillar att tävla, det är enligt mig den bästa träningen men de allra flesta tävlingarna ser jag just bara som ett väldigt bra träningspass. Men i lördags var det allvar, för första gången den här säsongen. Ända sedan jag förra året stod på sidan av som kranskulla har jag sett framemot årets 10-mila väldigt mycket.

Med två nyförvärv inför året var det väldigt hårt om platserna in i laget, så i år hade vi också en superbra reserv vilket var en väldig trygghet inför årets 10-mila.

Anna Mårsell sprang första sträckan och man kan inte annat än imponeras över hur otroligt stabil hon är på första sträckor. Det fanns några kanoner på första sträckan som lyckades rycka ifrån men annars var vi med in i tätklungan och fick precis den start vi hade önskat!

På andra sträckan sprang Magdalena Olsson och gjorde ett riktigt imponerande lopp! Med i stort sätt perfekt orientering låg hon med i draget och kunde ta in lite tid på täten och skicka ut Julia Gross 2:37 efter.

Julia gjorde verkligen ett superlopp på den långa sträckan. Hon plockade snabbt in tid på lagen framför och efter ungefär halva loppet var hon upp i tät och drog klungan som bestod av 13 lag. Kändes verkligen avgörande att vara med i den här klungan för att kunna slåss om topp-placeringarna.

Frida Sandberg sprang den fjärde sträckan vilket vi visste var en väldigt tuff uppgift med tanke på det hårda motståndet på sträckan. Sträckan blev som väntat väldigt avgörande då det blev stora tidsskillnader mellan lagen. Frida skötte uppgiften på bästa sätt genom att hålla sig till sin plan och orientera stabilt och kämpa som tusan på slutet trots att hon var helt slut.

När Frida passerade målet hör jag att vi gör det som 12:e lag, 7 minuter efter täten. Jag visste att de andra i laget var supernöjda och glada och verkligen hade följt sin plan som vi hade satt upp kvällen innan. Jag var så sjukt inspirerad att också lyckas med det och jag hade planen klar och visste vad jag skulle göra. Jag orienterade väldigt lugnt och säkert, försökte aldrig tokrusa för att komma ikapp lag och försökte mig aldrig på några ryck för att bli av med lag. Det är så lätt att gå lite för hårt och då kommer misstagen lätt och det finns kanske inga extra krafter kvar för att kunna avgöra på slutet.

Jag hade Judith i ryggen eller jämsides med mig stora delar av loppet och vi passerade lag efter lag men det var ingen som riktigt hakade på. Påväg till tredje sista kom vi ikapp Tamperee med Saila Kinni, som jag visste hade gått ut först men jag misstänkte att det låg några lag före. Även till näst sista höll jag mig ganska lugn, jag la mig först men sprang lugnt och säkert då jag inte ville riskera att ge bort några gratis-sekunder genom att springa snett. Men jag var redo och visste att jag hade lite fart kvar i benen om det skulle komma något ryck och framförallt så visste jag att nerförsbacken ner till sista skulle passa mig bra. Jag fick näst sista bra och kunde sedan släppa på det jag hade ner mot sista kontrollen. Jag hade ingen aning om vilken plats vi spurtade om men jag kände att jag hade fått några meter på de jagande lagen. En bit in på upploppet var den någon som skrek att vi sprang mot segern! Så sista delen av upploppet var bara ren njutning och så härlig känsla att få krama om och jubla tillsammans med de andra i laget!

Att vinna 10-mila känns väldigt stort och var en fantastisk upplevelse. Framförallt på det sättet vi gjorde det på! Vi hade ett bra lag men var kanske inte förhandsfavoriter. Men alla i laget höll sig verkligen till sin plan och gjorde exakt vad vi skulle. Jag skulle tro att vi var ett av de lag med absolut minst bomtid. Så häftigt att se hur långt det kan räcka när alla i laget gör precis allt rätt!

Foton: Rikard Claesson, Göran Johansson, Lars Rönnols