Mot nästa mål

1
Det vita guldet har börjat falla och med det också en gnutta hopp om att det snart är dags för världscup i skidorientering igen. Jag gillar att blicka framåt och uppåt och världscuptävlingar är alltid något att se framemot. 6 veckor sedan sist, sex veckor som jag har fyllt med många timmars träning och även en del tävlingar. Mer än hälften skidtävlingar faktiskt och det är nog det mesta jag har åkt sedan jag var typ 10. Sen tyckte jag att det var betydligt roligare att åka runt på små skoterspår i skogen, så det är inte så konstigt att det också är det jag har blivit bra på. Men det är kul, det är roligt att tävla i något som jag vet att jag kan bli väldigt mycket bättre på och få spana och se och lära hur andra gör. Men jag kommer nog aldrig att bli någon skidåkare på riktigt även om jag skulle vilja om tiden fanns. Och jag kommer nog aldrig att bli någon banlöpare eller asfaltslöpare. Ju mer variation desto bättre, att få gå över gränsen lite men veta att jag snart får ändra löpsteg eller åkstil. Det är ju så jag gör när jag tränar, att kunna köra lite hårdare, för i morgon tränar jag något helt annat. Att kunna gå över gränsen lite för att jag vet att jag snart får vilodag och återhämtning. Men jag springer löplopp och jag åker skidtävlingar, för det är precis det jag behöver träna på. Men jag kommer alltid att föredra att springa upp på ett berg framför att springa på en platt asfaltsväg. För har man siktet inställt på toppen är det bara att fortsätta att springa trots att benen sprutar av mjölksyra. På toppen får man återhämta sig och njuta av de mest fantastiska vyer eller ibland bara dimma innan det är dags att blicka framåt och ta sig an nästa berg