WSOC 2017

Att delta på ett mästerskap är så klart väldigt mycket känslor, precis som det ska vara, det är ju det som är så fantastiskt häftigt med ett mästerskap! För min del brukar det allt som oftast vara både väldigt mycket upp och en del ner. Tänkte att det här kanske skulle få vara mästerskapet med bara upp men nej från toppen är det så väldigt lätt att falla ner till botten igen.

Mästerskapet började på absolut bästa sätt. Att få åka sprintstafett tillsammans med Erik var otroligt roligt. Att båda presterade på topp alla sträckor är ju helt fantastiskt bra och att få ta hem ett guld tillsammans med Erik var verkligen en drömstart.

Dagen efter väntade sprinten. 2011 när jag var 18 år åkte jag mitt första VM i skidorientering. Jag gjorde ett i stort sätt perfekt lopp på sprinten och tog hem ett VM-Guld på mitt första VM-lopp, en helt sjuk känsla. Sedan dess har sprinten kanske legat mig lite extra varmt om hjärtat och det faktum att jag har presterat några av mina livs bästa lopp på alla VM-sprintar jag har åkt känns helt otroligt. Fyra raka VM-guld på sprint är något jag är väldigt stolt över! Det jag älskar så mycket med sprint är att det oftast är väldigt orienteringstekniskt och väldigt hög fart. Små marginaler och att tappa fokus en endaste liten sekund leder lätt till ett betydligt större tidstapp. Att kunna maxa nästan allt man har hela tiden och att försöka optimera varje meter!

Två lopp på två dagar och två segrar. Dag tre väntade medeldistans och jag kände mig pigg och sjukt taggad på att få komma ut och tävla igen! Även medeldistansen var väldigt orienteringsteknisk och krävde samma fokus som på sprinten. Men med mer än dubbelt så lång åktid och kanske att jag passade på lite väl mycket att trycka på när tillfälle gavs för när jag lämnade varvningen och skulle ta mig an banans längsta backe var jag redan rejält stum i benen innan backen ens börjat. Men formen var god och det är en så härlig känsla att kunna fortsätta pressa trots mycket mjölksyra och efterföljande nedförsbacke gav mig den återhämtning jag behövde för att kunna få till ett riktigt bra avslut. Ännu en dag med ett i stort sätt perfekt lopp och en härlig känsla att få spurta i mål och ta ut det sista krafterna och ta hem veckans tredje VM-GULD!

Dagen efter var det vilodag för oss tjejer och vi passade på att åka på en guidad tur för att se lite av omgivningarna kring Krasnoyarsk. Häftigt landskap men var mest sittandes i bussen så hade varit kul att få vara kvar en vecka och få springa och klättra lite i bergen.

Jag kände redan på kvällen innan långdistansen att det var något med luftrören som inte var helt hundra, lite extra slitna vilket de inte borde ha blivit efter en vilodag. Jag kände mig ändå pigg på morgonen när jag vaknade och tänkte att jag kanske bara var lite nojig eftersom min rumskompis Magda insjuknat med hosta och 40 graders feber efter medeldistansen. När man tävlar på vintern kan det vara svårt att känna om man är sliten i luftrören på grund av en infektion eller bara på grund av att man har tävlat. Så jag valde att starta men lovade mig själv att avbryta om jag skulle bli det minsta osäker under loppet, jag vill verkligen inte tävla med en infektion i kroppen! Och ja, jag var inte på hugget alls, varken kroppen eller huvudet var med mig. Ska mycket till för att jag ens ska fundera på att bryta ett lopp men jag hade ju lovat mig själv. Så här i efterhand så var det definitivt rätt beslut att kliva av. Hosta och halsont idag, så dagens stafett är inte något att fundera på tyvärr. Ett riktigt tråkigt avslut på ett mästerskap som började så fantastiskt bra!

Foton: Nordenmarkadventure